I måndags förlorade vi vår stjärna, vår kämpe och vår alldeles fantastiska dvärgpudel Bruno. 

 

Det är vekligen otroligt tungt just nu och även om jag gång på gång de senaste dagarna har önskat att jag var hemma i Sverige, så vet jag att det inte hade gjort någon skillnad. Att gråta hemma eller på ett hostel, på en toa på KTH eller QUT, på en promenad genom Stockholm eller Brisbane spelar ju egentligen ingen roll. Det är samma tårar ändå och de behöver få rinna, det är så det måste få vara när man har förlorat någon. Och jag vet att det kommer att bli bättre! Jag kan trösta mig med att han inte behöver ha ont längre, och att den konstanta oron har bytts ut mot sorg, som så småningom kommer att bli fina minnen. Dessutom finns det två till pudlar, som är alldeles fantastiska på sina sätt, som väntar där hemma. Om ni visste hur mycket jag längtar efter dem just nu!